Race day

Mornarna här blir bara jobbigare och jobbigare, trappan upp till frukosten känns bara längre och längre för varje dag och vi blir bara tröttare och tröttare! Men de är så de ska vara på läger, annars har man misslyckats med sin uppgift...eller hur? Men de är bara att kämpa, ynka två dagar är kvar (om man räknar med idag) här i vinterparadiset nu och två race ska köras..Sprinten stog på programmet idag och en väldigt jobbig sådan också! Våran dam sprint för juniorer brukar oftast vara 6 km, men idag var den närmare 9-10 km..Så med en väldigt tung kropp och en väldigt lång bana slet vi oss igenom tävlingen! Åkningen gick väl inte bra för någon egentligen, men de hade vi inte förväntat oss heller..Men skyttet stämde ändå helt okej för allihopa! För mig gick de förvånansvärt bra, sköt faktiskt 0-1 alltså en bom på 10 skott, och den kom på första skottet i stå.. Kors i taket, så bra har jag faktiskt inte skjutit på tävling någongång så de va riktigt rolig och jag är nöjd med skyttet! Efter tävlingen åkte vi av oss en stund, gick in och duschade och snabbade oss som vanligt upp till lunchen...Verkligen vrålhungriga! Sen väntade den vanliga powernapen som har blivit en vana för oss nu efter varje lunch, så välbehövlig och så skönt! Någorlunda utvilade vaknade vi av brandlarmet...idag igen! Köket vet inte riktigt hur man lagar mat..Larmet stängs av och inget händer, mer än att de har varit våran väckarklocka dom två senaste dagarna för nästa träningspass..Idag fick vi välja helt själv hur länge vi ville åka på eftermiddagen och vilken stil, alla valde klassiskt och vi åkte 1-1.30 timmar bara för att skölja ur mjölksyran från tävlingen! In för middag och sen kollade vi på film, The wedding pact..Rätt bra enligt mig! Sängen ropar på oss just nu.. Imorgon väntar lägrets sista träningspass (race, jaktstart) och packning! Nu ska vi bara njuta av den sista dagen här, snart är vi hemma...Ha de så bra och njut av sommarvärmen! Godnatt från mig / Linn

Trött Persson och Jossan i mål.

Utsikten från UFO som dom kallar den.

Stormy

Fredagsmornar brukar alltid vara så sköna då det är början på helg. Vi här borta vaknade dock extra trötta och ignorerade väckarklockan några extra gånger genom att använda oss av snoozeknappen. Vi tar nämligen inte helg, eftersom det är bara två dagar innan vi börjar vår resa hemåt så passar vi på att träna så mycket som möjligt. Vilket känns väldigt bra för då kan vi sätta oss på planet och känna oss riktigt nöjd med våran insats. Även om våra kroppar för tillfälligt inte är vid det piggaste laget.  Så vi kom lite senare till frukosten imorse men vi fick i oss den rätt snabbt och laddade sedan om för ett kombpass. Vädret var inte det bästa för att skjuta då det blåste rätt rejält. Vi började med att köra en stafett där vi blev indelad i tre lag: Linn-Sara, Agnes-Persson och Hanna-Jag. Erik hade gjort en liten bana som vi åkte och sedan in för skjutning och därefter ev straffrundor.  Det var fyra rundor man skulle köra: ligg, ligg,stå,stå. (Jag fick dock köra alla fyra rundor i ligg eftersom jag ännu inte hade börjat med stå skjutningen på riktigt) Det var en rolig stafett där Sara och Linn öppnade riktigt bra men slutade med en seger för mig och Hanna (som sköt riktigt bra på sina stå rundor). Efter det var klart så fortsatte alla med A11 och komb. Jag körde mycket stå för att försöka känna mig känna någorlunda säkrare eftersom att det imorgon vankas tävling. Men jag kan säga att det var väldigt svårt. Jag lyckades träffa tre skott av typ 40 st eller något. Haha. Så vi får se hur det går imorgon! 

Efter passet åt vi lunch, lika hungriga som vanligt intog vi matsalen och njöt av buffén. Eftermiddagspasset bestod av lek i 1,5h timme. Vi var sjukt trötta men kämpade på ändå tiden ut. Det blev mycket skratt och vi fick även förstärkning av först Olivia och Loui och sedan tre andra och deras ledare(varav en av killarna tog alla våra namn och skrev ner dem? Han sa att behövde dom till imorgon men vi fattade aldrig till vad haha)  

Nu har vi krupit ner i sängen, efter att ha ätit god middag och spelat några omgångar med kort. Här kommer lite bilder också. Hoppas ni får en bra dag där hemma hälsningar Jossan!😊�! 

Persson goes crazy

 Sara och Hanna gör vapenvård

Söta Agnes och Linn.

Inte långt kvar nu!

Som vanligt började det med den uttjatade frukosten, man saknar verkligen juicen,skinkan och osten men frukosten är helt okej här också.

 Sedan var det dags för dagens första pass som bestod av ett 3-timmarspass klassisk stil, det var jätte fint väder med klarblå himmel, för min del kände jag mig ganska pigg på hela passet, första gången jag kände så, har vart svårt att få till formen när man är på höghöjd. Efter passet så fick vi som vanligt en jättegod lunch! Varje måltid är så himla bra här och det är så trevlig personal som verkligen har tagit emot oss bra här! 

Efter lunch var vi proppmätta och alla tror jag tog en skön powernap och var helt utvilade inför nästa pass som skulle köras, filmning skate med skidstyrka och avslutning 10 min bål på gymmet. Vi började med lite bollspel som uppvärmning som alla tycker är superkul! Sen delade vi upp oss tre och tre, så halva gruppen fick filma och andra halvan fick köra skidstyrka! 

 

Efter passet så var det dags för middag och för min del tycker jag soppan var den bästa på hela måltiden! Nu ska vi strax gå och sova och göra oss redo för dom sista passen innan vi åker hem till härliga Sverige! Ryktet går att det ska vara riktigt varmt där hemma.

//Persson von Roffe

Go berrta, go berrrrta!

Igår spenderade vi vår andra och även vår sista vilodag här på Nya Zeeland. Dagen började med en skön sovmorgon, enda till halv nio kunde vi sova. Men jag och tror även dom andra inte heller kände sig så utvilade. Trappan upp till frukosten kändes som flera mil och körde seriöst på en zombiewalk upp till frukosten, helt slut och trött!

En bild på vår otroligt fina minibuss (inte tagen igår)

 Efter frukosten var det dags att åka ner till Wanaka. Vi hoppade som vanligt in i den lilla skruttiga minibussen men nu är Eriks kurvtagningar ner i serpentinvägarna helt lysade, träning ger färdighet eller vad man brukar säga..

Väl nere i Wanaka stannade vi till vid en fin sjö och väntade på Nadine (en skidskyttetränare ifrån Wanaka som var i Sveg i vintras) som skulle ta oss till skolan. Det första vi fick göra när vi kom fram till skolan det var att gå in i en gympasal där alla eleverna på skolan också befanns sig. Olika elever hade tal och hälsade alla välkomna efter vinterlovet som dom precis hade haft. Det var även en elev som presenterade oss (a team from Sweden) välkommen till skolan vilket slutade med att alla elever som satt på golvet i gympasalen och eleverna på läcktarna vänder sina blickar och stirrar på oss så de var bara le och vinka till alla nyfikna blickar (Cirka 600 elever..) Efter detta så delades vi in i grupper och gick på några lektioner och så var det några elever från skolan som visade oss runt på skolan och berättade hur allt fungerade här. De som var mest konstigt här var att det inte fanns skåp så alla elever hade ryggsäckar som de lämnade överallt på skolgården, de fick ingen lunch så allt dom ville äta under dagen fick dom ha med sig själv, och att de fanns inga korridorer, det var bara små hus som var klassrum och för att kunna byta klassrum var man tvungen att gå ut. Men det som var mest ovant ifrån vår egen skola var nog skoluniformerna som vissa var tvungen att bära( de två sista åren som man gick i skolan behövde man inte bära uniformen). Väldigt fin och mysig skola då den var omringad av fin natur med höga berg.

Konstnären Jossan in action som ritar av flaskor utan att lyfta pennan under bild lektionen.

Efter skolbesöket åkte vi till en otroligt fin och god resturang och åt pizza (väldigt efterlängtat). Alla var vrålhungriga och åt upp en hel pizza, hon som tog beställningarna sa att dom var stora och tyckte man kunde dela en pizza på två personer, men så fel hon hade, vi är ju trotts allt storätande skidåkare. 

Proppmätta med magar fyllda med pizza och pommes rullade vi vidare till en å. Grant, Nadines man skulle ta oss på en tur med jetboat, tydligen väldigt populärt här i NZL. De var så otroligt kul och gick super fort. Båten var ganska liten och Grant hade själv byggt den och den kunde gå upp till 100km/h. Vi åkte i tre grupper och under turen körde han väldigt snabbt in bland träd och sturrade runt i världens fart, mycket roligt.. gällde att hålla i sig så man inte skulle flyga ut!! 

Efter turen åkte vi vidare till en sjö, där Jossan och Linn skulle åka vattenskidor. Dom var riktigt duktiga och att dom ville åka trotts det kalla vatten (det är ju vinter här). Jossan började och stog på benen från start enda tills hon släppte repet och avslutade sin åkning. Var så kul att kolla för hon flina hela tiden och ibland åkte ena handen upp för kortknäppning. Riktigt duktig var jossan då hon hoppade och guppade runt på vågorna efter båten. 

Efter jossans tur skulle Linn ner i det is kalla vattnet för lite vattenskidåkning, i första starten körde hon på en fin faceplant pladask ner i vattnet, sedan i andra försöket gick det galant och även hon var superduktig och stog på benen enda till slutet. Grymt jobbat tjejer!!  

Innan vi for hem stannade vi hos Grant och Nadine för en varmchoklad, mycket trevligt! När vi väl kom fram till Snow Farm mätta och belåtna var det dags för middag, bara för att vi redan var mätta innan vi börjat äta så var det såklart super god middag och efterrätten var den bästa av alla...typiskt.. Resten av kvällen låg vi på golvet för våra magar var proppfulla, kunde knappt andas för jag var så mätt. Kändes som vi skulle spy allihopa plus att vi var så flum så vi skratta och fjolla oss så vi höll på att dö där ett tag, men sjukt kul hade vi iaf! Med den spymätta känslan som inte kunde försvinna gick vi och sköt torrskytte, bara ståskytte då vi inte kunde köra liggande skytte för som sagt våra magar var ju proppfulla så de kändes som dom skulle sprängas eller att vi skulle spy så fort vi tryckte på dom.. 

Efter att klockan slagit tio var det godnatt för hela bunten och vår sista vilodag var över. Gårdagen var väldigt bra och underbar på alla sätt och vis men nu är de bara så få träningsdagar kvar så vi ska njuta för fullt de sista skidpassen innan det är dags att fara till värmen och sommarträningen igen.

Orsaken varför jag inte kunde blogga igår var för att jag var för mätt, skyller på att min skrivförmåga försvann när jag blev proppmätt. Bra och sann bortförklaring enligt mig! 

/Sara men ni kan kalla mig Sigge.. ;)

Nevis Highwire Bungy -134m

Har ni någon gång velat göra något och sedan sagt att  "det här måste jag göra innan jag dör"? Att hoppa bungyjump var något vi alla tre ville uppleva och det hade nog stått högst upp på våran bucketlist ifall vi haft någon. Skillnaden den här gången var att vi nu verkligen skulle få göra det vi drömt om...

   När vi kom ner till Queenstown gick vi och anmälde oss på ett center nere på stan. Vi fick även väga oss för att vi senare skulle få rätt rep vid själva hoppet och tjejen i kassan talade även om vilken buss vi skulle ta lite senare. Bussen skulle ta oss till Nevis, platsen där själva bungyn var. Men vi hade ganska mycket tid kvar innan den skulle gå så vi bestämde oss för att äta "en sista måltid" på Subway. Det var gott men vi ville inte trycka i oss hela mackan utifall den skulle komma upp igen eller nått, haha..

   Lagomt mätta och väldigt förväntansfulla satte vi oss på bussen mot Nevis. I den lilla bussen satt vi tre och ett dussintal till och medan vi åkte vi fick lyssna på en rätt rolig CD. Låtar som "I believe I can fly", "I'm on a high way to hell" och nån låt som sjöng "live your life like you gonna die", spelades och ärligt talat gjorde detta oss ännu mer peppade. På vägen upp till bungyn njöt vi av den vackra naturen, gjorde några filmklipp och fick skåda bron där världens första bungy jump gjordes, den var dock "bara" cirka 45 meter hög, den vi skulle hoppa var alltså det tredubbla..
   Efter att ha åkt uppför en smal och brant backe kom vi fram till själva anläggningen. Vi fick låsa in våra saker, gå på toa en sista gång samt så fick vi en sele fastspänd innan vi gick mot korgen som skulle ta oss ut till själva plattformen där hoppet skulle göras. De som arbetade på anläggningen var alla väldigt trevliga, roliga och skämtsamma. Till exempel så fick Jossan höra utav killen som spände fast selen på henne att "Are you nervous?" varav hon svarade "No" då fick hon tillbaka "Oh, you should be. You know, I'm not so good at my job." Så visst ville de göra oss lite nervösa men samtidigt taggade på vad som väntade näst.
   Eftersom hoppet skulle göras mellan två berg, ovanför en dal med en liten å, så var vi tvungna att åka ut dit i en liten korg som fungerade som en linbana, kan man säga. Vi blev även fastspända i denna för säkerhetens skull och vi tre var sist ut utav våran grupp. Vi fick alltså stå och titta på alla andra när de hoppade innan det var vår tur, visst gjorde det kanske oss lite nervösa men det konstiga var att vi alla blev bara mer och mer taggade och kunde knappt vänta på vår tur! Det var lite kul att se de andra, höra när de skrek och titta om de lyckades göra rätt efter den tredje studsen. Det var nämligen så att efter man hoppat och studsat tre gånger skulle man dra i en grej vid fötterna så att man vände på sig, alltså så man kom upp i sittande ställning istället för att hänga upp och ner. Vissa lyckades med detta och andra inte..
   När vi väl kom ut till den lilla kuren vi skulle hoppa ifrån möttes vi utav grymt peppande musik och härliga människor som skulle hjälpa oss med allt. Vi fick saker fastspända på fötterna som själva repet senare skulle fästas i och helt plötsligt var det dags. Vi hade ingen aning om vilken ordning vi skulle hoppa men helt oförbrett ryckte de tag i Linn och hon blev förste tjej ut. Lite panik i blicken fanns det förstås eftersom allt gick så himla fort att vi knappt hängde med vad som hände, men hon fick repet fastspänt på fötterna, vinkade till kameran och gick ut på den lilla plattan för att hoppa. 134 meter rakt ner över en liten å. Linn hade lite svårt att släppa taget om killen som stod bakom och sa att hon inte skulle klara det, men efter att han hackat på hennes händer släppte hon taget, hörde oss andra heja på henne och sedan försvann hon. Hon klarade det!! Hon lyckades även göra precis som man skulle, vända på sig efter den tredje studsen och hon kom upp helt lyrisk och skakade utav allt adrenalin. Vilken känsla!
   Next up var Jossan. Det fanns inget att vänta på här inte utan det var nästa persons tur så fort den andra kom upp igen. Linn fick snabbt greppa kameran, fortfarande skakis, medan jag skulle filma Jossans hopp. Då allt går så fort med att spänna fast repet och fixa det sista blir man faktiskt lite osäker på om allt verkligen är säkert. Jossan fick nog den känslan så hon var tvungen att fråga om det bara var att hoppa nu. Och det var det, bara å hoppa. Hon tog sats med benen och gjorde ett graciöst hopp med armarna utsträcka likt en fågel. Då hon hade goprokameran på sig kunde vi efteråt höra hennes vackra skrik också, haha det liksom tog slut på skriket efter ett tag och hon kunde inte få fram något mer. Jossan stod också för en annan rolig grej, eller vi andra tyckte det var kul i alla fall. Hon lyckades nämligen inte dra i snöret och vända på sig, så upp kom hon hängandes upp och ner med ett stort leende på läpparna, hon hade också klarat det!!
   Efter Jossan var det en person kvar, nämligen jag själv. Det pirrade lite i magen, men inte alls så mycket som jag trott att det skulle göra. Jag ville mer bara gå ut och hoppa, känna känslan och jag längtade efter att få kasta mig ner som de andra gjort innan. Visst kändes det också lite som att jag var tvungen att klara det eftersom de andra gjort det, men faktum om att de hoppade först gjorde att jag kände mig ännu säkrare. Precis som föregående hoppare fick jag repet fastspänt på fötterna, gick ut på plattformen och sedan var det dags. Även jag var tvungen att fråga killen som stod bakom om allt var klart för att hoppa och jag frågade "Are you sure this is save?" Svaret jag fick var "I hope so". Jag skrattade till när jag fick det svaret och vinkade in i kameran ännu en gång innan jag hoppade. Det var så himla kul!! Känslan går inte riktigt att beskriva, allt går så fort och man blir så full av addrenalin att man knappt kommer ihåg allt som händer före och efter själva hoppet. I alla fall lyckades jag vända på mig och när jag väl gjort det njöt jag av varenda sekund jag hängde där medan jag blev upphissad, det var helt underbart! När jag kom upp möttes jag av de två andra tjejerna och vi var alla otroligt glada, som att vi svävade på moln. Vi klarade det, alla tre, vi hoppade! Vi kunde knappt förstå vad vi just hade genomfört och vi ville alla göra det igen, igen och igen. Men det gick ju inte.. Vi knäppte några till kort, tog av sakerna vi hade på benen och sedan var det dags att åka korgen tillbaka till marken. Väl inne i huset igen fick vi köpa vår egna DVD som visade vårt hopp och vänta ett tag innan bussen tillbaka till Queenstown gick. Det var lite sorgligt att det var över, men det tänkte vi inte så mycket på utan vi var så sjukt glada och lyriska och vi kände att detta kan vi leva länge på!

Laddade tjejer innan bussen kom.

En bild på kuren som hänger därute som vi hoppade ifrån samt Jossan som kikar på utsikten.

Linn som är helt lyrisk efter hoppet!

En häftig bild på Jossan precis när hon kastar sig ut från plattan.

Och här är jag efter hoppet, här ser ni också hur högt det var.

Sprudlande glada tjejer som gjort något de nu kan pricka av från listan. Häftigt, grymt roligt och något som vi inte skulle tveka om att göra igen. En oförglömlig dag! /Hanna och Jossan

Bungy Jump eller Äventyrsgolf

Igår klev vi upp lite tidigare än vanligt för att så fort som möjligt komma igång med intervallpasset, dagens enda pass. Passet gick skapligt ändå för oss alla trots den hårda vinden. Direkt efter passet runt 11.00 for vi ner till Queenstown för lite aktiviteter. Vägen ner är spännande. Slingriga, hala vägar utan vägräcken eller något annat som skulle kunna stoppa en om man skulle förlora fästet. Snökedjor satt på bussen, men efter 200 meter stannade vi. De skramlade och lät nå fruktansvärt i minibussen så Jossan hjälpte Erik att ta av dom för de gick verkligen inte att lyssna på, allt hörs så väl i bussen. Ett litet plåtskal med hjul på så varje sten som sprätter upp i karossen hörs väldigt väl. Vi fick av snökedjorna och iväg kom vi i bra tid så Linn, Hanna och Jossan skulle hinna med sin buss ut till Nevis bungy jump(kommer ett separat inlägg om detta). Erik körde lungt ner eftersom de va halt och det var enbart sommardäck vi hade, men ändå lyckades vi få sladd i en av de skarpa kurvorna, han lyckades dock få oss i balans igen men nära diket var de. Bortsätt från detta gick bilturen bättre än sist, Erik hade mer vana med växlingen och de blev inte lika hackigt. De är svårt att köra här, vänstertrafik och växelspaken på fel sida, men Erik gör det mycket bra må ja säga.

   Väl nere delade vi upp oss och de som skulle hoppa bungy jump gick och "checkade in" och vi andra gick till Furgburger igen för att käka lunch, hamburgarna där är så otroligt stora och goda. När du beställer får du säga vad du heter och sen så ropar de ut nemnet när maten är klar. Den här gången bestämde vi (Sara, jag och Jonas) oss för att säga våra "på hittade" familjenamn, Sigge, Gertrud och Roffe vilket var rätt så kul. Dom i kassan hade svårt att stava dom och han jag beställde av blev chockad och ropade efter en av kockarna som va svensk och ville få förklarat varför vi hade så konstiga namn när inte han hade det. Han skrattade bara och gick och fixade våra hamburgare som vi ändå inte behövde vänta allt för länge på med tanke på hur många det är som äter där. Alltid lång kö och fullt med folk överallt, men max 15 minuter tror jag vi fick vänta vilket inte alls är något att klaga på. Efter maten gick vi in i någon affär och fikade ännu en gång nybakta kakor på Cookie Time. Sen mötte vi upp Erik för att spela lite minigolf inomhus. Annorlunda, men väldigt roliga banor. De var stora och trixiga med massa olika hinder och vägar, några av dem föreställde platser i Queenstown och på vissa banor fick bollen åka lift. Efter många slag vann till slut coach Erik med 9 poäng. Sist kom Sigge (sara) som hade de lite svårt att hålla sig på banan, hon gjorde sina egna små vägar. Det bästa med äventyrsgolfen va sista hålet då du fick en klubba ur Candy Factory.

   Efter att vi var klara på golfen hade vi ungefär en timme kvar tills bungyhopparna skulle komma tillbaka så vi gick ner igen till butikerna för att kolla, men hamnade vid ett spökhus. Erik och Sara gick in medan jag och Jonas väntade ute vilket var ett smart drag. Alldeles skakis kom de ut efter knappt 20 minuter och räddast var Erik som bestämde sig för att avbryta de hela för de var för läskigt. Efter det gick vi tillbaka till äventyrsstället för att vänta in Linn, Hanna och Jossan. Ut ur bussen kom de som skinande solar helt chockade över vad de nyss gjort. Vi hade tusen frågor och på vissa av dem hade de inget svar på för de mindes inte allt de gjort. Vi åkte upp till Snow Farm igen för att käka middag och sedan kolla på DVDerna de fick på deras hopp. Fy satan va högt! 134 meters fall med huvudet först! Helt sjukt att de gjorde det och ingen av dom tvekade ens. Hanna till exempel bara log och tvär dök utan några som helst bekymmer! Vi alla är grymt imponerade på dessa modiga våghalsar. Jag ville på ett sett hoppa, men de är så otroligt högt så de är inget för mig. Efter detta bytte vi från bungy filmerna till en annan film som var väldigt bra, Nyckeln till frihet, hette den och den filmen rekommenderas verkligen. Efter vi sett den var dags att krypa i sängs. 

De vart en lång dag och vi orkade inte blogga igår, där av den sena uppdateringen, men ni får lite mer att läsa idag. Hoppas allt är bra där hemma!

kram Agnes

Förväntans fulla tjejer

Glad vinnare 

"Sigge" skjuter för allt hon äger och har

Klubba vid sista hålet

Rätt jämn match ändå

Bra träningspass och mycket sömn

Godförmiddag alla glada där hemma! Dock så är det kväll här och vi har njutit av dagens middag, pasta och skinka samt cheesecake med rabarber till efterrätt, mumma!
   Imorse vaknade jag upp ganska pigg, men de andra säger att de vaknade med känslan av att vara halvt döda och de flög inte upp ur de sköna (men smala) sängarna precis. Men upp tog sig alla och efter den numera uttjatade frukosten kunde vi vila lite innan dagens första pass skulle dra igång. Fast just denna morgon var det lite motigt att dra på sig pjäxorna och åka ut, det var nämligen dimma, snö och blåst ute. Men när vi väl kom ut så var det inga problem alls. Vi hade ett 2,5 timmars pass att avverka och det var bara att köra igång. De andra körde klassiskt, medan jag körde skate eftersom jag åkte klassiskt igår eftermiddag. Coach Erik körde också skate och vi drog ut på en härlig 14km slinga som finns här, River Run heter den. Måste erkänna att jag hade lite svårt att hänga med Eriks långa skär med mina korta ben, men tempot var bra och jag njöt och tänkte på tekniken en hel del. Körde även ett till varv på slingan i snöstormen innan vi alla samlades och lekte lite den sista tiden. Körde som vanligt olika bollsporter med våran kreativt gjorda boll, med plast och tejp kommer man långt! Fast att vi alla var ganska sopslut när vi lekte, så körde vi på ordentligt tills passet var färdigt. Persson höll dock på att ge upp ett tag, men efter att jag hotade honom att om han inte kämpar sista tiden skulle han va tvungen att köra en halvtimme extra så fick han allt fart i kroppen igen! För min del kändes passet det rätt bra, hade bra flyt i åkningen och höll ett bra och behagligt tempo. Älskar att bara få mata på under en längre tid i spåren! De andra kände sig slitna i kroppen, men det har ju tränat lite mer än mig eftersom jag var sjuk i början. Motivationen just nu är det snart är dags för en vilodag.

Att vakna upp till detta var inte lika kul som att vakna upp till sol.

Lite blandade bilder från passet, grymt kämpat alla!

Efter ett längre pass smakar lunchen ännu godare än vanligt och vi åt som grisar allihopa. Trötta som få kröp vi ner i sängarna och tog en rejäl powernap, jag sov drygt en timme och det var så otroligt skönt och välbehövligt. Sömn mellan passen är grymt bra för då återhämtar man säg bättre. And so we did. Vi fick vila länge innan nästa pass skulle genomföras, styrka på gymmet var det som gällde. Trots att vi är här för att åka skidor så är det bra och viktigt att underhålla styrkan, så vi valde att lägga in veckans styrkepass idag då vädret var lite motbjudande. Vi värmde upp med diverse saker, löpning, cykel, rodd, hopprep och följa John, innan vi körde lite maxstyrka och avslutade med allmänstyrka. Vi kunde inte få ihop alla styrkeövningar som vi brukar köra hemma på gymmet, men de övningar vi kunde köra gjorde vi och vi fick ihop ett bra pass. Det är väl bara att invänta den där sköna träningsvärken nu antar jag.. Vi avslutade passet med avvärmning och stretching, det sistnämnda var verkligen behövligt och något jag måste börja göra oftare..

Benböj, Jossan och Persson in action!

Chins. Lite svårt att hålla sig för skratt när kameran åker fram..

Grymma brudar vid bänkpressen!

Och lite jobbig allmänstyrka, mjölksyran bara sprutar..

Lite hopprep på slutet, vi hoppade flera i samma rep, vilket var svårt men vi klarade i alla fall några hopp!

Nu har vi just kikat på ännu en film, börjar höra till vardag att kolla på film varje kväll men det är bara mysigt. Vi känner oss sömniga nu och ska straxt gå och lägga oss, med mycket träning orkar vi inte vara uppe så länge trots att vi sover på dagarna också. Men sova är skönt! 

   Imorgon händer det grejer må ni tro! Till en början ska vi köra ett intervallpass med skytte innan vi nästan direkt efteråt ska sätta oss i minibussen och åka ner till Queenstown. Har nämligen vila imorgon eftermiddag och då ska jag, Linn och Jossan förhoppningsvis hoppa bungy jump. Varför jag skriver förhoppningsvis är för att vi inte har någon som helst aning hur vi kommer reagera när vi står där uppe. Det kommer vara vi, ett rep, ett hopp, 134 meter. Men vi ska klara det! Vi har faktiskt redan betalat och detta är något vi pratat om under hela resan, vi måste hoppa! Lite nervösa är vi dock men också förväntansfulla såklart. Aja, vi får se hur det går och ni får veta mer om det imorgon. De andra som inte hoppar ska spendera eftermiddagen på stan och vad de hittar på är ännu oklart, men det blir säkert något roligt. Nu fick Linn just höra utav Agnes att hon ser neddrogad ut, så det är nog dax för oss att sova, haha. 

Godnatt där hemma, hoppas ni har en bra dag! /Hanna