När vi kom ner till Queenstown gick vi och anmälde oss på ett center nere på stan. Vi fick även väga oss för att vi senare skulle få rätt rep vid själva hoppet och tjejen i kassan talade även om vilken buss vi skulle ta lite senare. Bussen skulle ta oss till Nevis, platsen där själva bungyn var. Men vi hade ganska mycket tid kvar innan den skulle gå så vi bestämde oss för att äta "en sista måltid" på Subway. Det var gott men vi ville inte trycka i oss hela mackan utifall den skulle komma upp igen eller nått, haha..
Lagomt mätta och väldigt förväntansfulla satte vi oss på bussen mot Nevis. I den lilla bussen satt vi tre och ett dussintal till och medan vi åkte vi fick lyssna på en rätt rolig CD. Låtar som "I believe I can fly", "I'm on a high way to hell" och nån låt som sjöng "live your life like you gonna die", spelades och ärligt talat gjorde detta oss ännu mer peppade. På vägen upp till bungyn njöt vi av den vackra naturen, gjorde några filmklipp och fick skåda bron där världens första bungy jump gjordes, den var dock "bara" cirka 45 meter hög, den vi skulle hoppa var alltså det tredubbla..
Efter att ha åkt uppför en smal och brant backe kom vi fram till själva anläggningen. Vi fick låsa in våra saker, gå på toa en sista gång samt så fick vi en sele fastspänd innan vi gick mot korgen som skulle ta oss ut till själva plattformen där hoppet skulle göras. De som arbetade på anläggningen var alla väldigt trevliga, roliga och skämtsamma. Till exempel så fick Jossan höra utav killen som spände fast selen på henne att "Are you nervous?" varav hon svarade "No" då fick hon tillbaka "Oh, you should be. You know, I'm not so good at my job." Så visst ville de göra oss lite nervösa men samtidigt taggade på vad som väntade näst.
Eftersom hoppet skulle göras mellan två berg, ovanför en dal med en liten å, så var vi tvungna att åka ut dit i en liten korg som fungerade som en linbana, kan man säga. Vi blev även fastspända i denna för säkerhetens skull och vi tre var sist ut utav våran grupp. Vi fick alltså stå och titta på alla andra när de hoppade innan det var vår tur, visst gjorde det kanske oss lite nervösa men det konstiga var att vi alla blev bara mer och mer taggade och kunde knappt vänta på vår tur! Det var lite kul att se de andra, höra när de skrek och titta om de lyckades göra rätt efter den tredje studsen. Det var nämligen så att efter man hoppat och studsat tre gånger skulle man dra i en grej vid fötterna så att man vände på sig, alltså så man kom upp i sittande ställning istället för att hänga upp och ner. Vissa lyckades med detta och andra inte..
När vi väl kom ut till den lilla kuren vi skulle hoppa ifrån möttes vi utav grymt peppande musik och härliga människor som skulle hjälpa oss med allt. Vi fick saker fastspända på fötterna som själva repet senare skulle fästas i och helt plötsligt var det dags. Vi hade ingen aning om vilken ordning vi skulle hoppa men helt oförbrett ryckte de tag i Linn och hon blev förste tjej ut. Lite panik i blicken fanns det förstås eftersom allt gick så himla fort att vi knappt hängde med vad som hände, men hon fick repet fastspänt på fötterna, vinkade till kameran och gick ut på den lilla plattan för att hoppa. 134 meter rakt ner över en liten å. Linn hade lite svårt att släppa taget om killen som stod bakom och sa att hon inte skulle klara det, men efter att han hackat på hennes händer släppte hon taget, hörde oss andra heja på henne och sedan försvann hon. Hon klarade det!! Hon lyckades även göra precis som man skulle, vända på sig efter den tredje studsen och hon kom upp helt lyrisk och skakade utav allt adrenalin. Vilken känsla!
Next up var Jossan. Det fanns inget att vänta på här inte utan det var nästa persons tur så fort den andra kom upp igen. Linn fick snabbt greppa kameran, fortfarande skakis, medan jag skulle filma Jossans hopp. Då allt går så fort med att spänna fast repet och fixa det sista blir man faktiskt lite osäker på om allt verkligen är säkert. Jossan fick nog den känslan så hon var tvungen att fråga om det bara var att hoppa nu. Och det var det, bara å hoppa. Hon tog sats med benen och gjorde ett graciöst hopp med armarna utsträcka likt en fågel. Då hon hade goprokameran på sig kunde vi efteråt höra hennes vackra skrik också, haha det liksom tog slut på skriket efter ett tag och hon kunde inte få fram något mer. Jossan stod också för en annan rolig grej, eller vi andra tyckte det var kul i alla fall. Hon lyckades nämligen inte dra i snöret och vända på sig, så upp kom hon hängandes upp och ner med ett stort leende på läpparna, hon hade också klarat det!!
Efter Jossan var det en person kvar, nämligen jag själv. Det pirrade lite i magen, men inte alls så mycket som jag trott att det skulle göra. Jag ville mer bara gå ut och hoppa, känna känslan och jag längtade efter att få kasta mig ner som de andra gjort innan. Visst kändes det också lite som att jag var tvungen att klara det eftersom de andra gjort det, men faktum om att de hoppade först gjorde att jag kände mig ännu säkrare. Precis som föregående hoppare fick jag repet fastspänt på fötterna, gick ut på plattformen och sedan var det dags. Även jag var tvungen att fråga killen som stod bakom om allt var klart för att hoppa och jag frågade "Are you sure this is save?" Svaret jag fick var "I hope so". Jag skrattade till när jag fick det svaret och vinkade in i kameran ännu en gång innan jag hoppade. Det var så himla kul!! Känslan går inte riktigt att beskriva, allt går så fort och man blir så full av addrenalin att man knappt kommer ihåg allt som händer före och efter själva hoppet. I alla fall lyckades jag vända på mig och när jag väl gjort det njöt jag av varenda sekund jag hängde där medan jag blev upphissad, det var helt underbart! När jag kom upp möttes jag av de två andra tjejerna och vi var alla otroligt glada, som att vi svävade på moln. Vi klarade det, alla tre, vi hoppade! Vi kunde knappt förstå vad vi just hade genomfört och vi ville alla göra det igen, igen och igen. Men det gick ju inte.. Vi knäppte några till kort, tog av sakerna vi hade på benen och sedan var det dags att åka korgen tillbaka till marken. Väl inne i huset igen fick vi köpa vår egna DVD som visade vårt hopp och vänta ett tag innan bussen tillbaka till Queenstown gick. Det var lite sorgligt att det var över, men det tänkte vi inte så mycket på utan vi var så sjukt glada och lyriska och vi kände att detta kan vi leva länge på!
Efter att ha åkt uppför en smal och brant backe kom vi fram till själva anläggningen. Vi fick låsa in våra saker, gå på toa en sista gång samt så fick vi en sele fastspänd innan vi gick mot korgen som skulle ta oss ut till själva plattformen där hoppet skulle göras. De som arbetade på anläggningen var alla väldigt trevliga, roliga och skämtsamma. Till exempel så fick Jossan höra utav killen som spände fast selen på henne att "Are you nervous?" varav hon svarade "No" då fick hon tillbaka "Oh, you should be. You know, I'm not so good at my job." Så visst ville de göra oss lite nervösa men samtidigt taggade på vad som väntade näst.
Eftersom hoppet skulle göras mellan två berg, ovanför en dal med en liten å, så var vi tvungna att åka ut dit i en liten korg som fungerade som en linbana, kan man säga. Vi blev även fastspända i denna för säkerhetens skull och vi tre var sist ut utav våran grupp. Vi fick alltså stå och titta på alla andra när de hoppade innan det var vår tur, visst gjorde det kanske oss lite nervösa men det konstiga var att vi alla blev bara mer och mer taggade och kunde knappt vänta på vår tur! Det var lite kul att se de andra, höra när de skrek och titta om de lyckades göra rätt efter den tredje studsen. Det var nämligen så att efter man hoppat och studsat tre gånger skulle man dra i en grej vid fötterna så att man vände på sig, alltså så man kom upp i sittande ställning istället för att hänga upp och ner. Vissa lyckades med detta och andra inte..
När vi väl kom ut till den lilla kuren vi skulle hoppa ifrån möttes vi utav grymt peppande musik och härliga människor som skulle hjälpa oss med allt. Vi fick saker fastspända på fötterna som själva repet senare skulle fästas i och helt plötsligt var det dags. Vi hade ingen aning om vilken ordning vi skulle hoppa men helt oförbrett ryckte de tag i Linn och hon blev förste tjej ut. Lite panik i blicken fanns det förstås eftersom allt gick så himla fort att vi knappt hängde med vad som hände, men hon fick repet fastspänt på fötterna, vinkade till kameran och gick ut på den lilla plattan för att hoppa. 134 meter rakt ner över en liten å. Linn hade lite svårt att släppa taget om killen som stod bakom och sa att hon inte skulle klara det, men efter att han hackat på hennes händer släppte hon taget, hörde oss andra heja på henne och sedan försvann hon. Hon klarade det!! Hon lyckades även göra precis som man skulle, vända på sig efter den tredje studsen och hon kom upp helt lyrisk och skakade utav allt adrenalin. Vilken känsla!
Next up var Jossan. Det fanns inget att vänta på här inte utan det var nästa persons tur så fort den andra kom upp igen. Linn fick snabbt greppa kameran, fortfarande skakis, medan jag skulle filma Jossans hopp. Då allt går så fort med att spänna fast repet och fixa det sista blir man faktiskt lite osäker på om allt verkligen är säkert. Jossan fick nog den känslan så hon var tvungen att fråga om det bara var att hoppa nu. Och det var det, bara å hoppa. Hon tog sats med benen och gjorde ett graciöst hopp med armarna utsträcka likt en fågel. Då hon hade goprokameran på sig kunde vi efteråt höra hennes vackra skrik också, haha det liksom tog slut på skriket efter ett tag och hon kunde inte få fram något mer. Jossan stod också för en annan rolig grej, eller vi andra tyckte det var kul i alla fall. Hon lyckades nämligen inte dra i snöret och vända på sig, så upp kom hon hängandes upp och ner med ett stort leende på läpparna, hon hade också klarat det!!
Efter Jossan var det en person kvar, nämligen jag själv. Det pirrade lite i magen, men inte alls så mycket som jag trott att det skulle göra. Jag ville mer bara gå ut och hoppa, känna känslan och jag längtade efter att få kasta mig ner som de andra gjort innan. Visst kändes det också lite som att jag var tvungen att klara det eftersom de andra gjort det, men faktum om att de hoppade först gjorde att jag kände mig ännu säkrare. Precis som föregående hoppare fick jag repet fastspänt på fötterna, gick ut på plattformen och sedan var det dags. Även jag var tvungen att fråga killen som stod bakom om allt var klart för att hoppa och jag frågade "Are you sure this is save?" Svaret jag fick var "I hope so". Jag skrattade till när jag fick det svaret och vinkade in i kameran ännu en gång innan jag hoppade. Det var så himla kul!! Känslan går inte riktigt att beskriva, allt går så fort och man blir så full av addrenalin att man knappt kommer ihåg allt som händer före och efter själva hoppet. I alla fall lyckades jag vända på mig och när jag väl gjort det njöt jag av varenda sekund jag hängde där medan jag blev upphissad, det var helt underbart! När jag kom upp möttes jag av de två andra tjejerna och vi var alla otroligt glada, som att vi svävade på moln. Vi klarade det, alla tre, vi hoppade! Vi kunde knappt förstå vad vi just hade genomfört och vi ville alla göra det igen, igen och igen. Men det gick ju inte.. Vi knäppte några till kort, tog av sakerna vi hade på benen och sedan var det dags att åka korgen tillbaka till marken. Väl inne i huset igen fick vi köpa vår egna DVD som visade vårt hopp och vänta ett tag innan bussen tillbaka till Queenstown gick. Det var lite sorgligt att det var över, men det tänkte vi inte så mycket på utan vi var så sjukt glada och lyriska och vi kände att detta kan vi leva länge på!
Laddade tjejer innan bussen kom.
En bild på kuren som hänger därute som vi hoppade ifrån samt Jossan som kikar på utsikten.
Linn som är helt lyrisk efter hoppet!
En häftig bild på Jossan precis när hon kastar sig ut från plattan.
Och här är jag efter hoppet, här ser ni också hur högt det var.
Sprudlande glada tjejer som gjort något de nu kan pricka av från listan. Häftigt, grymt roligt och något som vi inte skulle tveka om att göra igen. En oförglömlig dag! /Hanna och Jossan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar